Ah, teknologi. Jag tackar gudarna för att jag kan använda min telefon som surfpunkt till datorn när Wifit inte räcker till mitt sovrum. Vardagsrummet är fullt med folk, och ärligt talat orkar jag inte med det just nu.

Nu har jag två dagar i rad fått en jävla klump i halsen på spårvagnen hem. Jag vill bara gråta helt apropå ingenting.
Och det är rätt stört, för jag har ju egentligen inget enormt problem att vara ledsen över. Men panikångestattacker har jag ju fått förut, så det är väl de som spökar återigen.
I en chatt idag så var jag påväg att skriva "det finns viktigare saker än mig", men jag pallade inte med att se den meningen, så den ersattes med någon annan lämplig rad. Fetångesten som uppstod när jag tänkte efter, och insåg att det var länge sedan jag över huvud taget kände mig viktig eller behövd. Jävligt länge sedan någon över huvud taget visade något som helst värde i mig.
Senast var det Joy som påpekade under någon fest att jag borde ställa mer krav på "alla jävla lirare" i min omgivning. "Varför går du med på att dras med idioter, det fattar jag inte. Du är ju så jävla mycket bättre än så", var de orden han valde. Jag bad inte om det, men någon ville påpeka att det fanns ett värde i en. Det är ju trots allt sådant som får mig att vilja fortsätta, för jag drivs av att känna mig bra, viktig eller behövd. 

Och av alla de gånger jag vänt ut och in på mig själv för att vara andra till lags, eller rentav rädda dem från sina egna tankar? Alla de självmordssamtal jag fått, att jag faktiskt har fått brottas på ett köksgolv för att förhindra personen ifrån att ta sitt liv eller tillfoga sig själv mer skada än denne redan hunnit med?
   Jag är ganska imponerad över mig själv, att jag ändå klarat av att gå över den gräns där min ork tagit slut. Att jag trots nedbrutet psyke och ingen som helst energi kvar ändå har tagit mina bedrifter några steg längre.
Självklart känns det bra att hjälpa andra, det är ju trots allt mitt driv i livet.
Men vad spelar det för roll om de jag ställer upp för inte ens vill ge en uppskattning tillbaka?
  Den som senast visade uppskattning var Patte som uttryckligen sade "Det finns ingen som har ställt upp för mig ens i närheten av lika mycket som du har gjort, det är väl självklart att jag vill ställa upp tillbaka då".
Finaste Patte, man visste alltid var man hade honom.

Kloka Vera skickade mig en liten text i somras när jag var galet nedbruten. "You need to stop doing things for others when you find out it's more expected rather than appreciated".
Och det är ju tyvärr så det känns väldigt ofta. Jag går att ta fram när jag behövs. 
Och som det är nu. Tja. Jag får väl hoppas att jag hittar något värde i mig själv igen. För just nu känns det bara.. nej.